Jag tror att vi alla har något som vi inte är nöjda med eller som vi vill ändra på på våra kroppar. Jag tror aldrig att jag har hört någon som är nöjd med allt på sin kropp. Det kommer alltid finnas saker vi vill ändra på.

 

Jag har mina knän. Det är något jag har hatat under många år. Att mina knän är så "pluffsiga". Jag har alltid kollat på alla tjejer som har så smala och fina knän medans mina liksom är raka. Och förut kunde jag bli riktigt avundsjuk när jag såg tjejer med sådana knän som för mig var fina och jag kunde bli ledsen för att jag fick bli den som har dom fula knäna. Jag hatade sommaren för att jag var tvungen att ha shorts då. Men nu har jag insett att, varför ska jag gå runt och vara ledsen över hur mina knän ser ut? Varför ska jag låta min bild av vad som är snygga knän få förstöra så att jag inte kan gå ut i shorts? Får jag snyggare knän om jag går och deppar över dom? Nej, verkligen inte. Jag ser ut såhär och jag kan inte göra något åt det. Jag lärde mig istället att acceptera mina knän och kan nu till och med tycka att dom är fina, även om jag ibland önskar att jag hade haft smala, fina knän.

 

Det tog mig tid att kunna se mig i spegeln och säga att "jag är vacker!". Både för att jag kanske inte tyckte det i början men också för att det kan framstå som något dåligt att säga att man själv är vacker. Man kan framstå som självgod, men vad är det som är så fel med att tycka att man själv är vacker?

 

Vi alla är vackra på vårt sätt. Jag kan bli så ledsen när jag hör hur folk klagar över sina kroppar. Jag förstår känslan, men mår vi verkligen bättre av att vara missnöjda med oss själva när vi kan välja att acceptera oss själva för dom vi är? Vi behöver acceptera det vi inte gillar med oss själva och fokusera på det som vi tycker om istället! Jag hade inte varit jag utan mina pluffsiga knän.